Under vad som var menat att bli en sorglös sommarsemester ska sjuttonåriga Sashas liv komma att förändras för alltid – och inte är det till det bättre. En gåtfull man som tycks besitta förmågan att böja tid och rum efter sin vilja närmar sig Sasha och kräver att hon utför en serie obekväma, märkliga uppdrag. Under förtäckta hot om att hemska saker kommer att drabba hennes familj om hon vägrar, känner sig Sasha tvungen att lyda.
Mot sin mors önskemål (och sin egen vilja) ansöker hon några månader senare till The Institute of Special Technologies på sin nye mentors begäran – en skola ingen verkar ha hört talas om, förlagd i en pittoresk men sömnig småstad som lika få tycks ha besökt. Väl på skolan drivs Sasha nästan till vansinne av läromaterialets obegripliga innehåll. Lärarna skrämmer henne, och de nedgångna lokalerna utstrålar allt annat än "studietidens glada dagar". Mest illavarslande av allt är kanske de äldre elevernas uppsyn. Alla tycks de vara drabbade av någon form av mystiska handikapp: somliga bär ögonlapp och går med konstigt krökta kroppar, andra rör sig stelt fram genom korridorerna som vore de rostiga, felprogrammerade robotar. Sasha känner sig som fångad i en mardröm.
I takt med att förstaårseleverna med tiden lär sig tyda och tolka materialet som de tilldelats börjar de själva genomgå en metamorfos, lika skrämmande som den är berusande. Verklighetens väv börjar sakta men säkert att lösas upp … och så även de.
Detta är en av de mest intressanta fantasyromaner jag någonsin läst, och ärligt talat nästintill omöjlig att sammanfatta eller förklara för den oinvigde. Esoterisk, subversiv och totalt uppslukande – Vita Nostra är en postsovjetisk Harry Potter på syra, en ångestfylld feberdröm som man å ena sidan bara vill vakna upp ur, å andra sidan måste följa till slutet för att se vart galenskaperna egentligen kommer att leda. När jag läser känner jag mig ibland som huvudkaraktären Sasha gör under sina mest frustrerande studiesessioner: det snurrar i skallen så att jag nästan får huvudvärk, ångesten trycker över bröstet och jag känner mig illa till mods. Det är obekvämt … men ändå kan jag inte slita blicken från bokens sidor.
Och trots obehaget så myser jag också. Kanske är det beskrivningarna av årstidsväxlingarna som pågår utanför Sashas studentrumsfönster; lindträden som skiftar från grönt till rött, regnet som smattrar mot rutorna och snön som sakta faller ned mot marken. Kanske är det nån sorts masochistisk nostalgi från den egna studietiden – från när man satt och slet sitt eget hår i ett svagt upplyst bibliotek och försökte greppa det ogreppbara i sista minuten. Den triumferande känslan när man faktiskt lyckades.
Detta är inte en roman för alla, men när den hittar sin publik är den en uppenbarelse. En solklar ny favorit hos mig, och jag ser mycket fram emot att läsa del nummer två.
Vita Nostra av Marina & Sergey Dyachenko kan du köpa här: Vita Nostra – Artemis Bok AB